Igår var jag arbortdoula. Det var en mycket fin upplevelse och efter att ha lagt ut detta på Instastory så förstod jag också hur många det är som upplevt ensamhet och utsatthet i denna situation. Hur dom fortfarande lever med en skam och skuld över det som skett och inte fått gå igenom den sorg det är.
Att miljön som dett sker i är kraftigt undermålig var för mig en chock. Rummet bestod av två obäddade sängar (eller det fanns lakan men inga filtar. Väggarna var alldeles kala, med stora borr hål i. Det enda som hängde på väggen rakt framför den som låg i sängen var en snett upptejpad lapp om olika preventinmedel och dess effekt??!! På balkongdörren stod det rökning förbjuden och på insidan av toaletten var en lapp till kvinnojouren. Det fanns inte en enda tavla, inget i fönsterkarmen, inga växter, inga tidningar, ingenting!
Vad gjorde jag som abortdoula? Pratade om det som skeede och skulle ske, såg till att kvinnan hade dryck och mat, gav akupressur, rebozo-massage och annan massage. Satt med och var närvarande genom lugn och trygghet. Hjälpte kvinnan att komma ihåg att ställa frågor till personalen. Hade kontakt med hennes man omkring förloppet. Tog foto på fostret efteråt om de skulle känna att dom vill se det igen. Var ett sällskap.
Personalen frågade inte en enda gång om kvinnan ville att dom skulle vara där en stund. Det var fina barnmorskor men det kändes inte som att det ingick i rutinen med den relationella omvårdnaden.
Varje år görs det ca 35 000 aborter i Sverige. Det är många. Jag undrar hur många som går igenom detta ensamma? Det är många som har skt´rivit till mig om detta. Jag upplever det som att vi ser detta som en icke-händelse. Tänk om vi skulle ta hand om detta som vilken annan kris som helst i livet? Kanske skulle skammen och skulden bli mindre? En kvinan berättade för mig att hon hade steriliserat sig efter sin abort då det var det värsta hon någonsin varit med om och aldrig mer ville hamna i den situationen. Andra har berättat om hårda kommentarer från omgivningen, en annan att det stöd hon fick var "ring när du bestämt dig så vi vet om vi ska kalla till mvc eller inte..." kvinnor känner fortfarande skam 10-20 år efter aborten. Kan detta delvis ha att göra med hur det utförs, hur vi ser på det?
